Susanna

"Susanna anklagas och döms" + "Susanna räddas av Daniel" Tillägg till Daniel

¹I Babylon bodde en man som hette Jojakim. ²Han tog sig en hustru som hette Susanna, Hilkias dotter, en mycket vacker och gudfruktig kvinna. ³Hennes föräldrar var rättfärdiga människor och hade uppfostrat sin dotter efter Moses lag. ⁴Jojakim var mycket rik och hade en park i anslutning till sitt hus. Judarna brukade samlas hos honom eftersom han var den mest ansedde av dem alla.

⁵Detta år hade två av folkets äldste utsetts till domare. Det var om dem Härskaren sade: ”Laglöshet kom från Babylon, från de äldste och domare som gällde för att styra folket.” ⁶Dessa båda höll alltid till i Jojakims hus, och alla gick till dem med sina rättstvister.

⁷Vid middagstid, när folket hade avlägsnat sig, brukade Susanna gå ut i sin mans park och promenera där. ⁸Dag efter dag såg de två äldste henne komma ut och promenera, och de greps av åtrå till henne. ⁹De hängav sig åt brottsliga tankar, de vände inte längre blicken mot himlen utan glömde vad rätt och rättfärdighet kräver. ¹⁰Båda våndades för hennes skull, men de avslöjade inte för varandra hur de led, ¹¹ty de skämdes för att avslöja sin åtrå, sin önskan att ligga med henne. ¹²Men de väntade ivrigt varje dag på att få se henne.

¹³En dag sade de till varandra: ”Nu går vi hem, det är dags för middag.” De gick därifrån, var och en åt sitt håll. ¹⁴Men sedan vände de tillbaka och möttes igen. De bad varandra om en förklaring, och då erkände de sin åtrå. Sedan kom de överens om en tidpunkt då de skulle kunna finna henne ensam.

¹⁵Medan de nu gick och väntade på ett lämpligt tillfälle, kom hon en dag ut som hon brukade, med bara två tjänsteflickor i sällskap, och hon fick lust att bada i parken eftersom det var hett. ¹⁶Det fanns ingen där utom de båda äldste, som låg gömda och tittade på henne. ¹⁷Och hon sade till flickorna: ”Hämta hit olja och parfymer, och stäng porten till parken så att jag kan bada.” ¹⁸De gjorde som hon sade, stängde porten till parken och gick in genom bakdörren för att hämta det de hade fått befallning om. De märkte inte de äldste, eftersom de hade gömt sig.

¹⁹När flickorna hade gått reste sig de två gamla männen och rusade fram till Susanna ²⁰och sade: ”Porten till parken är stängd, och ingen ser oss. Vi vill ha dig – gör som vi vill och ligg med oss! ²¹Annars skall vi vittna mot dig och säga att en ung man var hos dig och att det var därför du skickade i väg flickorna.” ²²Susanna jämrade sig och sade: ”Jag har ingen utväg. Om jag gör som ni vill blir det min död, och om jag inte gör det kan jag ändå inte undkomma er. ²³Men det är bättre för mig att inte göra det och råka i ert våld än att synda inför Herren.” ²⁴Och hon började ropa högt, men de båda männen ropade de också, ²⁵och den ene sprang och öppnade parkporten. ²⁶När husfolket hörde skrikandet i parken rusade de ut genom bakdörren för att se vad som hade hänt henne. ²⁷De gamla männen berättade sin historia, och slavarna blev djupt generade, ty aldrig hade något sådant sagts om Susanna.

²⁸Nästa dag, då folket samlades hos hennes man Jojakim, kom de två gamla männen dit, fyllda av sitt brottsliga uppsåt att få Susanna dömd till döden. De tog till orda inför folket: ²⁹”Skicka efter Susanna, Hilkias dotter, Jojakims hustru.” Man skickade efter henne, ³⁰och hon kom tillsammans med sina föräldrar och sina barn och alla sina släktingar. ³¹Susanna var mycket vacker och behagfull, ³²och skurkarna befallde att man skulle ta av henne slöjan – hon var nämligen beslöjad – för att de skulle få njuta av hennes skönhet. ³³Hennes anhöriga grät liksom alla åskådarna. ³⁴De två gamla männen ställde sig mitt bland folket och lade händerna på hennes huvud. ³⁵Gråtande såg hon upp mot himlen, ty i sitt hjärta förtröstade hon på Herren. ³⁶Männen sade: ”Medan vi ensamma promenerade i parken kom denna kvinna ut i sällskap med två tjänsteflickor, lät stänga parkporten och skickade i väg flickorna. ³⁷Då kom det fram en ung man ur ett gömställe och lade sig ner med henne. ³⁸Vi befann oss i ett hörn av parken, och när vi såg den brottsliga gärningen sprang vi fram till dem, ³⁹och vi såg att de var tillsammans. Mannen kunde vi inte få fast, han var starkare än vi och öppnade porten och var försvunnen, ⁴⁰men kvinnan här grep vi och frågade vem den unge mannen var. ⁴¹Men det ville hon inte tala om för oss. Detta är vårt vittnesmål.” Eftersom de var folkets äldste och domare blev de trodda av de församlade, och Susanna dömdes till döden. ⁴²Då ropade hon högt: ”Evige Gud, du som ser det fördolda och känner till allt innan det sker, ⁴³du vet att de har vittnat falskt om mig. Och nu skall jag dö fastän jag inte har gjort något av det som dessa män i sin ondska har beskyllt mig för.”

Susanna räddas av Daniel

⁴⁴Herren hörde hennes bön. ⁴⁵När hon fördes bort för att avrättas lät Gud den heliga anden vakna hos en ung pojke som hette Daniel, ⁴⁶så att han gav till ett högt rop: ”Jag är oskyldig till den här kvinnans blod.” ⁴⁷Alla vände sig mot honom och frågade: ”Vad är det du säger?” ⁴⁸Då ställde han sig mitt bland dem och sade: ”Vilka dårar ni är, israeliter! Utan förhör och utan att utröna sanningen har ni dömt en Israels dotter. ⁴⁹Gå tillbaka till domstolen, de här männen har vittnat falskt mot henne.” ⁵⁰Alla skyndade tillbaka, och de äldste sade till honom: ”Kom och sätt dig här bland oss och låt oss höra vad du har att säga, ty Gud har gjort dig till en av de äldste.” ⁵¹Daniel svarade: ”Skilj dem åt och håll dem på avstånd från varandra, så skall jag förhöra dem.” ⁵²När man hade skilt dem åt kallade han till sig den ene av dem och sade: ”Du som har åldrats i ondska, nu har dina gamla synder hunnit upp dig, ⁵³de orättfärdiga domar du fällde när du dömde oskyldiga och frikände skyldiga, fastän Herren säger: Den oskyldige, den som har rätt, skall du inte sända i döden. ⁵⁴Om det nu är så att du såg kvinnan, tala då om vad det var för träd de låg under när du såg dem.” Han svarade: ”Under en pil.” – ⁵⁵”Det var rätta ordet, den lögnen blev din död”, sade Daniel. ”Guds ängel har redan fått befallning att genomborra dig med sin pil.” ⁵⁶Sedan skickade han bort honom och lät föra fram den andre och sade: ”Du som är ättling till Kanaan och inte till Juda, skönheten har dårat dig och begäret har fört dina tankar på avvägar. ⁵⁷Så här har ni behandlat Israels döttrar, och de har gjort er till viljes av rädsla, men denna dotter av Juda fann sig inte i era lagbrott. ⁵⁸Säg mig nu alltså vad det var för träd de låg under när du ertappade dem.” Han svarade: ”Under en järnek.” – ⁵⁹”Det var rätta ordet, den lögnen blev din död också”, sade Daniel. ”Guds ängel står beredd att klyva dig med svärdets järn. Han skall göra slut på er båda.” ⁶⁰Då ropade alla de församlade högt och prisade Gud, som räddar dem som sätter sitt hopp till honom. ⁶¹De vände sig mot de två gamla männen, eftersom Daniel med deras egna ord hade visat att de hade vittnat falskt, och lät dem lida det samma som de i sin ondska hade tänkt ut mot sin nästa, ⁶²så att Moses lag blev uppfylld, och de avrättades. Så räddades ett oskyldigt liv den dagen.

⁶³Men Hilkia och hans hustru prisade Gud för att man inte hade kunnat beslå deras dotter med någon skamlig handling, och hennes man Jojakim och alla släktingarna stämde in. ⁶⁴Och Daniel blev högt ansedd bland folket från den dagen och för all framtid.