Salomos kärlek till visheten

² Henne fick jag kär, och jag eftersträvade henne allt ifrån min ungdom;
jag åstundade att hemföra henne såsom min brud,
och jag blev betagen av hennes skönhet.
³ Sin höga börd gör hon kunniga genom sitt samliv med Gud;
ja, han som är herre över allting älskar henne.

⁴ Ty hon är invigd i Guds kunskap
och väljer åt honom ut vad han skall göra.
⁵ Om rikedom är något värdefullt att äga här i livet,
vad är väl rikare än visheten, som frambringar allt!
⁶ Men om det kommer an på förstånd,
vem är väl i hela världen en större mästare än hon!
⁷ Och om någon älskar rättfärdighet,
så består hennes mödors frukt just i dygder.
Ty hon lär ut besinning och förstånd,
rättrådighet och mod,
och intet är här i livet gagneligare för människor än dessa.
⁸ Men om någon jämväl längtar efter mångkunnighet,
så känner visheten det förgångna
och förmår sluta sig till vad som skall komma;
hon förstår sig på sinnrika ordvändningar och kan lösa gåtor,
hon vet på förhand tecken och under
och tiders och stunders slutliga utgång.

⁹ Så beslöt jag då att hemföra henne till att leva samman med mig,
viss om att i henne få en rådgiverska i vad gott är
och en tröst i sorger och bekymmer.
¹⁰ För hennes skull — så tänkte jag — skall jag vinna anseende bland mängden
och heder hos de gamla, om jag än själv är ung.
¹¹ Jag skall befinnas skarpsinnig i i domslut,
och hos de mäktige skall jag bliva beundrad.
¹² När jag tiger, skola de vänta på mig,
och när jag höjer min röst, skola de giva akt,
och när jag ordar något längre, skola de lägga handen på sin mun.
¹³ För hennes skull skall jag vinna odödlighet
och lämna kvar åt eftervärlden en evig åminnelse.
¹⁴ Jag skall regera över folk,
och folkslag skola bliva mig underlagda.
¹⁵ Fruktansvärda härskare skola förskräckas, när de få höra om mig;
bland folket skall jag visa mig god, och i krig tapper.
¹⁶ När jag träder in i mitt hus, skall jag vila ut hos henne;
ty samvaron med henne har ej någon bitterhet med sig
eller samlivet med henne någon smärta,
utan idel glädje och fröjd.

¹⁷ När jag nu tänkte detta vid mig själv,
och när jag besinnade i mitt hjärta
att i gemenskapen med visheten ligger odödlighet
¹⁸ och i vänskapen med henne ädel njutning
och i hennes händers mödor outtömlig rikedom
och i träget umgänge med henne förstånd
och gott rykte i att taga del av vad hon säger,
då gick jag omkring och sökte efter huru jag skulle kunna vinna henne

¹⁹ Och väl var jag en yngling med goda anlag
och hade fått en god själ på min lott,
²⁰ eller fastmer: därför att jag var god,
hade jag kommit i besittning av en obesmittad kropp.
²¹ Men jag förstod att jag allenast så kunde förvärva henne,
att jag fick henne såsom gåva av Gud
— och redan det krävde förstånd,
att veta vems nådegåva hon är —
därför vände jag mig ock till Herren och bad till honom;
jag talade så ur djupet av mitt hjärta: